~ ~ ~ ~ ~

 

Ur Svenska Dagbladet
9/3 2004

Ikonkurs visar andlighetens väg

På bordet framför de åtta kursdeltagarna växer ikonbilderna stillsamt fram till tonerna av rysk– ortodox liturgisk sång. Litet som meditation, säger de. Och definitivt mer än att bara måla en bild.

Marja Rosengren får hjälp av Alexander Deriev med

nästa lager på ikonen. Till vänster Marietta Hellström.

Traditionen att måla ikoner, eller skriva ikoner som de rättrogna säger, är känd redan från 600-talet. Och den lever ännu. Så ikonmålare Alexander Deriev har inga problem att hitta elever till sina kurser.
I Dominikanersystrarnas lokal på Västmannagatan i Stockholm, där den här kursen äger rum, går han mellan kursdeltagarna som sitter runt ett långt bord; blandar färger, visar på linjer, säger ”här har du väg kvar att gå”. Alexander Deriev är en lågmäld, liten man med långt skägg och med en engelska präglad av alla de länder han levt och arbetat i.

Den traditionella ikonmålaren är en man. Först vid 1900-talets början tilläts kvinnor måla ikoner. Kursdeltagarna är övervägande kvinnor. Åldrarna skiftar, från 16-17-åringar till pensionärer.
– Alla sorters människor, unga, gamla och alla möjliga yrken. Jag har haft många psykiatriker och terapeuter här, säger han med ett skratt.
Flera av dem har sagt sig ha nytta av den insikt som krävs för att man ska komma någon vart som ikonmålare.
– När man börjar att måla en ikon så måste man vara beredd på svårigheter, säger Alexander Deriev och då menar han inte måleritekniska.
– Du måste ha ett andligt förhållningssätt, som ibland kan vara mycket krävande.
Inte mysticism, men kanske ett behov av att hitta rötterna, det ursprungliga, och något bortom vetenskapligheten – ”and that is not at all bad” – resonerar Alexander Deriev, när vi pratar om varför intresset att måla ikoner ökar. Ikonmåleriets temperament, dess strävan att förvalta de ursprungliga bilderna – ikonerna – är så långt bort man kan komma från dagens ”självförverkligande” individualitet och inbillade valfrihet, som stressar så många.

Som en stilla ledsagare klingar uråldrig rysk-ortodox liturgisk sång ur en ”bergsprängare” i fönstret, något som i likhet med ikonerna vinner allt mer terräng.
De åtta personerna runt bordet för tankarna till munkars idogt präntande och kopierade. Nej, inte som ni tror, här både flamsas det och pratas om högt och lågt. Men träget söker de den ursprungliga bilden, långt bortom det personliga uttrycket.
Nya motiv görs ibland när professionella ikonmålare får beställningar. Men då ska de godkännas av kyrkan. Fast en del bryr sig inte om det, berättar Alexander Deriev. Ler och tillägger: ”Not good.”

Det finns något kontemplativt över detta noggranna kopierande; ögat som vilar på de gamla bilderna, som vandrar med tanken och handen till bilden som växer fram på brädorna, som Alexander Deriev har förberett åt kursdeltagarna.
– Bra om du är stressad, säger Hans Höglund och visar en bild som han arbetar med. Ska du fånga blicken mellan mor och barn, så händer det något med dig. Du får en relation till dem.
– Det är helt annorlunda än att göra en vanlig bild, säger Petra Isaksson som enbart målat akvarell när hon fick syn på en av Alexander Derievs kurser. Hon prövade förutsättningslöst. Det var för ett och ett halvt år sedan.
– Nu är jag fast. Det är ett andligt måleri, säger hon. Ikonen är en bön, som vi förvaltar.
Kursdeltagarna använder ordet ”andlighet”, som vi svenskar ofta föredrar. Men Alexander Deriev talar frankt om Gud på ett vänligt, kompromisslöst vis; menar att den som inte är beredd på bön aldrig kan bli en fullvärdig ikonmålare.
I somras höll han kurs på Kumla. Alexander Deriev visar bilder där en liten grupp kraftigt kroppsbyggda fångar flankerar sin späda ikonmagister. Det är interner med långa fängelsestraff, som polis- och hustrumördare.
– Mycket begåvade, mycket begåvade. Och en sa efter kursen: ”Nu förstår jag vilken dålig människa jag har varit...” Kanske det bara var något han sa för stunden. Men de blev absolut påverkade, säger Alexander Deriev.
Han berättar om en av internerna, som hade konverterat till buddismen. Han hade tagit 6-7 timmar på sig att välja motiv och stannade till slut för Johannes Döparen. Efter kursens fyra dagar av koncentrerat arbete sa han till sin lärare: ”Kanske jag inte längre är buddist...”
– Han hade fått en relation, konstaterar Alexander Deriev.

Jenny Leonardz

 

 

Letter of recommendation by Anders Arborelius, ocd,
Catholic Archbishop of Sweden:

With this letter I would like to recommend Mr Alexander Deriev and the courses in icon-painting

that he is offering. Mr Deriev has a long experience of this art and he has also profound knowledge

about the theology and spirituality of the icons. Through his courses he can contribute to better

understanding of and dialogue with the tradition of the Eastern church.


I do hope that Mr Deriev will be able to help many interested persons to paint icons and
simultaneously

learn about the spiritual heritage of Eastern Christianity – because he is also very eager to help his

pupils to learn about this theological background of the icons. It is very important to stress this

ecumenical aspect of his work. Through his roots in Russia and his deep knowledge of Russian

tradition he has a lot to teach us in the Western world.


 

"We hope that the iconographic works of our days represented by this work
contribute to increase knowledge of the spiritual riches which icons reflect."

Egon Senler, S.J.
Center for Russian Studies; Meudon, France

From the foreword to Alexander Deriev's catalogue of icons (East Jerusalem, 1994)